Kepler-20f

Wow! Astronomer har hittat en planet, Kepler-20f, som nästan liknar någon form av tvillingplanet till jorden. Den är bara tre procent större än jorden. Man tror att det tidigare har funnits liv på planeten, men nu cirkulerar den för nära sin stjärna, Kepler-20, för att vatten ska kunna finnas. Men den bergiga sammansättningen liknar jordens och man tror att temperaturen tidigare kan ha varit nära jordens. Nu ligger yttemperaturen på 427ºC, vilket kan jämföras med jordens 14°C. Dock så innebär tyvärr inte en bra temperatur att planeten är speciellt beboelig. Man hittade en planet för ett tag sedan med en yta på 22°C. Den är dock väldigt mycket större än jorden och bara för att temperaturen är behaglig så betyder det tyvärr inte att planeten är beboelig för oss. Kepler-20f ligger 3 900 ljusår från vårat solsystem. Att den ligger utanför solsystemet samt att den cirkulerar runt en stjärna som är lik solen är också något nytt. Nasa har också spårat en annan planet, Kepler-20e, men den är 13 procent mindre än jorden.

Jag tycker sånt här är skithäftigt! Tänk om Kepler-20f typ ligger några miljoner år "före" oss här på jorden? Tänk om det fanns liv där för länge länge sedan. Vi vet ju inte hur jorden kommer att se ut om några miljoner år, om den ens finns kvar. Vem vet, då kanske vi cirkulerar så nära solen att allt liv blir utplånat, precis som vad som kan ha hänt med Kepler-20f. Att den ligger så långt härifrån är ju också som en bekräftelse på hur lite vi vet. Vad är det som säger att det inte finns liv på jättemånga planeter miljontals ljusår härifrån?

Det är sånt här som gör mig besviken på att jag kommer att dö långt innan vi får svar på frågor som vi ställt sedan vi började gå på två ben. Vad som egentligen finns därute. Vi har ingen aning. Jag skulle vilja leva när vi landar på Mars, när vi kan komma ut ur Vintergatan och när vi upptäcker varelser i vår egen storlek, miljarders miljarders ljusår härifrån. Om det nu finns sådant liv på andra planeter. Jag vill också veta om det finns fler universum, där allt är uppbyggt på ett annat sätt, med andra slags beståndsdelar. Jag vill leva när människan får hjärnkapacitet att förstå vad "i all evighet" betyder. Jag har suttit bänkad framför varje Vetenskapens Värld-avsnitt hela hösten som handlat om rymden och universum. Men det lämnar mig alltid med fler frågor än jag hade innan. Undrar om vi någonsin ens kommer att vara kapabla att landa på planeter i andra galaxer. Kanske med teleportering, hur nu det ska gå.

Nä, sånt här kan jag fundera mig galen på. Jag, som tror att allt är materiellt, kan inte fatta vad vi gör här eller hur små, små partiklar kan skapa något så himla stort, ogreppbart och totalt oförståeligt. Men sen är vi ju bara en liten liten del av allt. På en karta över allt som finns så skulle man inte kunna ana oss ens med förstoringsglas x100 000 000. Så obetydliga är vi. Det som vi tycker är viktigt att bevara och värna om, all vår historia, kommer att vara förgången, borta om några miljoner eller miljarder år. Låter som en rätt lång tid för oss. Men egentligen är det bara ett futtigt litet ögonblick. Snacka om skev tidsuppfattning, egentligen. Alla ska vi dö, och i framtiden kanske de atomer just du är uppbyggd av kommer att skapas till en meteorit som styr sin väg mot en avlägsen stjärna långt långt bort. Eller kanske en varelse på två ben vars förfäder simmade som fisken i havet. Who knows. Jag avskyr att inte veta.

Planeten jorden? Nej, Keppler-20f.